Sankt Tomas av Aquinas kommer. Han säger: "Lovad vare Jesus. Jag har kommit för att hjälpa er att förstå vad som hindrar själen på sin resa in i Kammarna hos de Förenade Hjärtan. Det är alltid högmodet. Högmodet är fienden mot en djupare överlåtelse till kärleken. Väsendet av högmodet är självkärlek som frambringar brist på ödmjukhet. Själen känner inte sin plats inför Gud. Han erkänner inte sina egna fel och brister. Han ser sin fri vilja som 'allting--slut'.
"Du ser, min lilla själ, ödmjukhet och kärlek måste alltid arbeta tillsammans i själen. Det är Helig Ödmjukhet som gör Helig Kärlek äkta och självförneglande. Det är Helig Kärlek som kallar själen till hjärtans ödmjukhet. Man kan inte verkligen vara i hjärtat utan den andra."
"Andlig högmod är en mycket bedräglig efterapning av sann helighet. Den som är andligt högfärdig tror att han själv är källan till nådarna som kommer till honom. Han måste aldrig erkänna detta, men djupt inne i sig ger han inte Gud äran för de nådarna som kommer till honom. Han kan till och med prala om korsen han bärs och nåden han mottagit hoppande att andra ska se honom som en 'utvald' själ. Andlig högmod är en form av dubbelhet."
"Men när äkta Helig Kärlek och Helig Ödmjukhet arbetar tillsammans i hjärtat, dras själen snabbt, snabbt genom de Heliga Kammarna hos de Förenade Hjärtan, fort perfektionerande sig i varje dygd."
"Gör det känt."